Idag har jag tänkt tillbaka på den semester resa vi gjorde med husbilen. Hittills den längsta ca 240 mil. Det var en härlig resa med trevligt sällskap. Att denna resa skulle förändra vissa saker hade ingen en aning om. Men det kommer att bli en resa som jag nog aldrig kommer att glömma särskilt inte några av upplevelserna
Den största upplevelsen och strapatsen var vandringen, klättringen upp till Kjeasen. Det är en gård som ligger 530m över Simafjorden. Det finns en bilväg upp men nu skulle berget besegras för vi skulle gå upp den väg folket på Kjeasen hade strävat uppför. Vårt sällskap hade gått upp tidigare, länge sedan, så de visste vad som väntade, men inte jag och min man. Till saken hör att jag är mycket höjdrädd med dåligt flås. Vi började vår vandring och snart insåg jag att detta skulle bli tufft. Snart var det ingen vandring utan mer en klättring uppför berg. Vid några ställen fick vi klättra upp för smala trästegar lodrätt och på ett ställe fick vi gå på en smal stock vågrät med berget och bara ett rep att hålla i och ett stup nedanför. Det var otäckt men samtidigt spännande. Efter ca 2 timmars klättrande nådde vi toppen och det var en underbar känsla. Vilken utsikt den var fantastisk, jätte vacker, värt allt besvär och rädsla på väg upp.
När vi njutit av den vackra utsikten och pustat ut så började tankarna att snurra, hjälp nu ska jag ner. Vi började vår vandring ner och snart förstod jag att det skulle bli värre både för kropp och själ. Benen började göra ont och jag tänkte på stegar och stockar som skulle besegras ännu en gång. Vid en stege fick jag lite panik och trodde att jag inte skulle komma ner med livet i behåll. Men ner kom jag och om det var en härlig känsla att komma upp så var det ännu härligare att komma ner, att ha klarat det. Ville bara skrika av lycka. Mina ben värkte och jag hade svårt att gå men vad gjorde det. Min man sa senare att han tyckte det var bra gjort när jag är så höjdrädd. Känslan jag hade i flera dagar och som kan komma när jag tänker tillbaka är obeskrivlig.
Efteråt hemma igen har jag märkt att jag klarar av saker jag inte gjort tidigare, orkar mer, biter ihop och gör något jag har bestämt mig för. Denna strapats har stärkt mig mentalt. Jag funderar hur kan den det, jag klättrade "bara". Men jag tror att när man utför något som man är rädd för då stärks man och växer. Det blir en seger över sig själv. Jag tror att jag faktiskt en dag kommer att stå på toppen vid Kjeasen igen. Men när är det ingen som vet. Ha det bra där ute.
Den största upplevelsen och strapatsen var vandringen, klättringen upp till Kjeasen. Det är en gård som ligger 530m över Simafjorden. Det finns en bilväg upp men nu skulle berget besegras för vi skulle gå upp den väg folket på Kjeasen hade strävat uppför. Vårt sällskap hade gått upp tidigare, länge sedan, så de visste vad som väntade, men inte jag och min man. Till saken hör att jag är mycket höjdrädd med dåligt flås. Vi började vår vandring och snart insåg jag att detta skulle bli tufft. Snart var det ingen vandring utan mer en klättring uppför berg. Vid några ställen fick vi klättra upp för smala trästegar lodrätt och på ett ställe fick vi gå på en smal stock vågrät med berget och bara ett rep att hålla i och ett stup nedanför. Det var otäckt men samtidigt spännande. Efter ca 2 timmars klättrande nådde vi toppen och det var en underbar känsla. Vilken utsikt den var fantastisk, jätte vacker, värt allt besvär och rädsla på väg upp.
När vi njutit av den vackra utsikten och pustat ut så började tankarna att snurra, hjälp nu ska jag ner. Vi började vår vandring ner och snart förstod jag att det skulle bli värre både för kropp och själ. Benen började göra ont och jag tänkte på stegar och stockar som skulle besegras ännu en gång. Vid en stege fick jag lite panik och trodde att jag inte skulle komma ner med livet i behåll. Men ner kom jag och om det var en härlig känsla att komma upp så var det ännu härligare att komma ner, att ha klarat det. Ville bara skrika av lycka. Mina ben värkte och jag hade svårt att gå men vad gjorde det. Min man sa senare att han tyckte det var bra gjort när jag är så höjdrädd. Känslan jag hade i flera dagar och som kan komma när jag tänker tillbaka är obeskrivlig.Efteråt hemma igen har jag märkt att jag klarar av saker jag inte gjort tidigare, orkar mer, biter ihop och gör något jag har bestämt mig för. Denna strapats har stärkt mig mentalt. Jag funderar hur kan den det, jag klättrade "bara". Men jag tror att när man utför något som man är rädd för då stärks man och växer. Det blir en seger över sig själv. Jag tror att jag faktiskt en dag kommer att stå på toppen vid Kjeasen igen. Men när är det ingen som vet. Ha det bra där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar